Gatubarnsseminarium i Bukoba
Det är sällan världen känns så hård och orättvis som när man sitter på en bakgata i de fattigaste delarna av Bukoba med en stor grupp gatubarn. Alla med olika bakgrund och anledningar som gjort att de hamnat där. Vissa är nykomna, andra har bott länge på gatan. Varje fredag ordnar Tumainiprojektet ett öppet café för barn som bor på gatan. Barnen samlas i en ring och börjar med att presentera sig och får sedan berätta om sina erfarenheter och svårigheter. De får även information om sina rättigheter och möjligheten att få komma till Tumaini Children’s center. Efter seminariet bjuds de på mat. Just denna fredag kom det cirka 25 gatubarn; alla pojkar utom två. Vissa berättar att de förlorat sina föräldrar och att de inte har någon annanstans att ta vägen. Andra säger att de har föräldrar, men att dessa är så alkoholiserade att de inte kan ta hand om dem. De flesta av barnen sysselsätter sig med olika småjobb, som att sälja bananer, bära väskor eller samla in och sälja plåt. Om de har tur kan de få ihop 2000 ths (ca 8 kr) på en dag vilket räcker till mat men inget annat. Det är ett hårt liv på gatan, flera av pojkarna berättar att de varit sjuka, ofta är hungriga och att de ibland blir bortjagade och slagna av polisen. Vi får även höra att det förekommer en del övergrepp då unga pojkar blir våldtagna av äldre pojkar.
Några dagar tidigare hade vi sett en liten pojke med trasiga kläder komma gående mot centrum av staden med ett stort knyte på ryggen. Vi stannade bilen, men han var för rädd för att våga prata med oss. Fältarbetaren Michael sa att det var en nykomling och att vi med säkerhet skulle hitta honom igen. Mycket riktigt sitter pojken där på mötet bland de andra barnen. Han är där tillsammans med sin bror. Båda pojkarna är i 10-års åldern. De berättar att deras pappa är död och att mamman har lämnat dem hos deras morbror. Morbrodern klarar inte av att ta hand om dem så därför går de in till staden varje dag för att försöka få ihop lite pengar till mat. Personalen säger att det troligen bara är en tidsfråga innan pojkarna bor permanent på gatan och de är glada att de kommit till mötet så att de kan få möjlighet att fånga upp dem på ett tidigt stadium.
Genom dessa gatuseminarier kan Tumaini Children’s center informera om sin verksamhet . När ett nytt barn kommer till centret försöker personalen ta reda på fullständigt namn, varifrån barnet kommer och om barnet vet någonting om sina släktingar. Utifrån den informationen försöker man hitta föräldrar eller någon annan släkting som kan hjälpa till innan möjligheten med fosterföräldrar utreds. En viktig parameter är att det ska finnas möjlighet för fortsatt skolgång för barnen när de lämnar projektet då utbildning är barnens chans att skapa sig ett bättre liv. Många av barnen är svårt traumatiserade och hjälps av personalen med stödsamtal och rådgivning. Även den fysiska hälsan bedöms och vid behov tar personalen med barnen till läkare. Under tiden barnen är hos Tumaini får de inte bara omvårdnad och stöd utan mat, husrum och skolgång. De bor på två gårdar som ligger en bit utanför Bukoba och alla förväntas hjälpa till med de dagliga sysslorna. Genom att barnen hjälper till på gårdarna lär de sig att bruka jorden vilket utöver skolgången är en viktig kunskap. Det bor cirka 65 barn på gårdarna när vi besöker projektet i början av juli. De flesta är barn mellan 8 och 18 år och även om projektet drivs av lutheranska kyrkan i Bukoba är barn av alla religioner välkomna. Vissa är nykomlingar medan andra har varit där en längre tid. Målet är alltid att barnen ska kunna återförenas med sina familjer, men ibland är det svårt då det inte alltid finns någon att återförenas med. Gemensamt för alla barn som vi träffar är att de känner tacksamhet och förtroende för personalens hårda arbete. För många blir Tumaini som en alldeles speciell familj. Svetan stöttar Tumaini projektet genom att söka bidrag från Forum Syd vilket har beviljats till och med 2012. Vill du hjälpa till att stötta projektet kan du sätta in pengar på Bukobahjälpens Bukobahjälpens BG 5405-
3723.
